Vår första gästbloggare tackar för sig

Ann-Helen Laestadius är bosatt i Stockholm och framgångsrik författare till flera ungdomsböcker. Även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare. Följ hennes liv på bloggen under juni månad!

__________________________________________________________________________________

Puh! I dag är det 25 grader varmt i Soppero. Nästan lite slöseri med så många varma grader eftersom det inte går att ligga ute och sola. Myggen orkar inte riktigt med värmen men knotten och bromsarna ger inte upp. Men man får aldrig klaga på värmen. Inte här där det lika gärna kan snöa en sommardag. Jag minns en midsommarafton då det snöade... När jag var barn och dagarna var så här varma åkte vi alltid till badstranden i Lainio älv. En fantastisk sand-ö mitt i älven. Dit tog man sig med båt eller så cyklade man efter älvkanten och vadade över till ön. Och höll Bragokexen och Fantaburken ovanför vattenytan.

I går kväll var vi ute och fiskade i forsen. Fantastiskt vackert men varmt med alla kläder som man måste ha för att inte bli totalt uppäten av myggen och knotten. Tyvärr blev det mest mini-harrar som vi släppte tillbaka.
Sen överraskades vi av ett störtregn och fick springa genom skogen till bilen. När det dragit förbi var det midnattssol hela kvällen och natten.

I morgon åker vi till Kiruna för att gå på Kirunafestivalen och jag ska sälja mina böcker på Folkets hus på lördag. Kom dit! Kl. 13-15. Jag ska framför allt lansera min nya och tredje bok "Ingen annan är som du". Agnes har blivit 15 år och åker till det samiska konfirmationslägret i Nikkaluokta. Jag gjorde research på lägret förra sommaren och det var en upplevelse. Tänk om jag hade fått vara med om samma sak när jag var tonåring. 42 ungdomar, samiska ungdomar, som för en gångs skull får vara i majoritet tillsammans. Det är underbart att se hur dagens unga samer är så positiva till sitt ursprung. De vill lära sig samiska, de har på sig sina koltar och de är mycket mer självklara i sin identitet. Mycket har hänt sedan jag växte upp på åttiotalet. Och det är väl det jag vill

berätta om i mina böcker.

Nu är det dags att säga tack för mig och den här bloggtiden. Tack Petra och Madelene och lycka till med allt!
Och ni som vill veta mer om mig och kanske komma och lyssna på någon föreläsning kan kolla  http://www.ann-helen.nu/  Kom gärna förbi och säg hej på Kirunafestivalen!

Hos mamma och pappa får man äta godaste guorpi!

Fiske i forsen.

Månadens gästbloggare är hemma

Ann-Helen Laestadius är bosatt i Stockholm och framgångsrik författare till flera ungdomsböcker. Även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare. Följ hennes liv på bloggen under juni månad!

__________________________________________________________________________________

Nu är jag hemma. Kiruna och Soppero kommer nog alltid att kännas som mina "hemma". Men jag tror att jag på äldre dagar mer och mer börjat uppskatta att ha två hemma. Ett i Solna och ett här. Det bästa av tvåvärldar. Jag tycker om att bo i stan med alla möjligheter men jag skulle heller aldrig orka med det livet om inte Nedre Soppero fanns som ett andningshål.

Allra lyckligast är jag över att min sexårige son verkligen hittat sin plats här i byn. Så fort han vaknar på morgonen börjar diskussionen med mommo och moffa. Var ska vi fiska i dag? Han kastar med sitt nya kastspö och är den som har störst fiskelycka av oss alla. I går blev det två  gäddor.

Forsen, älven, sjöar och bäckar. Platser som var mina när jag var barn är nu också hans.

Fiskelycka!

Nu kliar vi på myggbetten och fikar. Fika är viktigt här i byn. Varje dag, minst en gång. Kaffe, te, bullar och saft. Vi åker över till gammelfarmor och fikar flera gånger på en vecka.

På eftermiddagen åker man till Övre Soppero och köper kvällstidningarna på kiosken. På helgerna kommer ingen tidning.

Sopperobyarna ligger ungefär tolv mil utanför Kiruna. Jag är född och uppvuxen i Kiruna men Nedre Soppero har alltid betytt lika mycket eftersom mina föräldrar kommer härifrån och vi tillbringat alla helger och lov här.

Det var inget svårt val för mig att skriva böcker som utspelar sig här. Soppero är en magisk plats. När jag var barn var Soppero sommarens roligaste ställe att vara på. Vi badade i den iskalla älven och jobbade på farmors och farfars camping. Nu är byn min oas för att kunna hitta ro. Och det var självklart att det var här som Agnes, min huvudkaraktär,
skulle leta efter och växa i sin samiska identitet. Här där det pratas samiska och den samiska kulturen lever stark. Jag minns hur gärna jag ville kunna prata samiska när jag var barn och kom till Soppero. Jag lyssnade och lärde mig förstå men prata det vågar jag fortfarande inte.

Midnatsssol - klockan 00:08

Små grodorna på engelska

Den svenskaste av högtider är här, älskade midsommar! Dags att lägga blommor under kudden och hoppa som små grodor igen.

För övrigt kan vi berätta att vi har slitit med översättningen av vår webshop till engelska den senaste tiden - och det har inte varit helt lätt. En och annan groda har sannerligen hoppat ur våra munnar...

Tur då att Petra har en tålmodig och snäll bror, bosatt "over there", som kan hjälpa oss med de knepigaste orden. Tack Jonas! Så nu lanserar vi äntligen sidan på engelska och hoppas att ni vill hjälpa oss med att sprida den till alla ni känner utanför Sverige. Personer som ni tror kan vara intresserade av våra produkter. Då blir vi så himla glada:)

Tack och bock & en riktigt glad midsommar!
Petra & Madeleine

Månadens gästbloggare packar för resan till Kiruna!

Ann-Helen Laestadius är bosatt i Stockholm och framgångsrik författare till flera ungdomsböcker. Även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare. Följ hennes liv på bloggen under juni månad!

__________________________________________________________________________________
Ann-Helen: När jag släppte taget och blev frilans efter att ha jobbat som fast anställd journalist i nästan tjugo år trodde jag att det skulle bli svårt och en ständig jakt för att få in pengar i företaget. Det visade sig vara helt tvärtom. Att bli min egen är det bästa jag har gjort. Och allt tack vare att jag är same. Faktiskt. I Stockholm slåss hundratals frilansjournalister om att få in en artikel i en tidning. Men jag hade min egen nisch, den samiska, och plötsligt fanns det hur mycket jobb som helst. Jag skriver för ungdomstidningen Nuorat, nätsidan om nationella minoriteter www.minoritet.se och Samiskt informationscentrums sida www.samer.se.

Och framför allt skriver jag mina böcker om sametjejen Agnes. Det var så allt började, med boken "Sms från Soppero" som sedan följdes upp av "Hej vacker" och nu  "Ingen annan är som du". Böcker som handlar om unga samers liv i Sverige i dag. Och ganska snart insåg jag att det fanns ett enormt sug efter att få veta mer om samer.

Jag reser runt i hela Sverige, ibland också i Norge och Finland, och pratar om mina böcker och vad det innebär att vara same eller att vara same men inte riktigt räknas som same.

I måndags gjorde jag sista föreläsningen innan sommarledigheten och jag hade kolten på mig när jag tog tunnelbanan och Lidingöbanan till skolan jag skulle besöka. Det är svårt att åka tunnelbana osedd i en kolt. Folk sneglar men vågar sällan säga något. Men den här dagen var det både en man på perrongen och en glad busschaufför som berömde kolten.

När jag pratar med eleverna brukar jag betona att det inte är så här jag ser ut till vardags. För det är ju annars schablonbilden av en same. Kolt, gärna jojkande på ett fjäll bredvid renarna. Jag har en kolt men inga renar, jag kan inte jojka och jag kan inte prata samiska. Men jag är same ändå.


"Det är svårt att åka tunelbana osedd i en kolt"

Vi packar just nu, gör oss redo för den årliga resan till Kiruna och Nedre Soppero. Jag längtar hem. Det finns så mycket som jag får där som jag inte kan få i Stockholm. Inte lika mycket i alla fall. Jag längtar efter att höra samiskan. Jag längtar efter min släkt. Jag längtar efter torkat renkött. Jag packar väskan full med böcker för jag vet hur det blir. Myggen. I Soppero kan det bli rent outhärdligt. Men ändå kan jag sakna det också. Ljudet av surrande myggor på myggnätet i köksfönstret hemma hos mina föräldrar. Snart är jag där.


Kiruna väntar!

Fotona är privata och får inte användas utan Ann-Helens tillstånd.





Gästbloggare på miessidesign.com

Nu startar vi gästbloggen på miessidesign.com! Intressanta personer med kreativa yrken och samisk bakgrund, delar med sig av sina personliga erfarenheter av nysamiskt vardagsliv.

Först ut är Ann-Helen Laestadius, prisad författare till ungdomsböckerna ”Sms från Soppero”, ”Hej Vacker” och nysläppta uppföljaren ”Ingen annan är som du”. Ann-Helén är bosatt i Stockholm och är även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare.

- När jag fick höra talas om den här bloggidén blev jag eld och lågor! berättar Ann-Helen Laestadius. Varför har ingen kommit på det här tidigare? Intresset för samiskt liv är stort, det märker jag inte minst när jag är ute och föreläser om mina böcker och samisk identitet. Jag ska blogga nu i juni när min tredje bok precis släpps så jag lär skriva mycket om det, men jag skulle tro att jag också berättar om mina föreläsningsresor - intresset men också fördomarna kring samiskt liv.

Våra gästbloggare kommer alla att bjuda på kul och intressant läsning under cirka en månad var.

Månadens gästbloggare, Ann-Helen Laestadius

Ann-Helen Laestadius är bosatt i Stockholm och framgångsrik författare till flera ungdomsböcker. Även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare. Följ hennes liv på bloggen under juni månad!

__________________________________________________________________________________

Ann-Helen:
I torsdags hade jag releasefest för min tredje bok ”Ingen annan är som du” och plötsligt fanns min morfar med mig. Morfar dog för många år sedan, på åttiotalet när jag gick på högstadiet. Det var tidig sommar och jag hade ingen aning om hur ont det gjorde att förlora någon.

Min morfar slöjdade. Han hade en verkstad inne i huset i Nedre Soppero och en verkstad ute på gården. Jag brukade sitta bredvid honom och titta på när han gjorde knivar och kåsor. Vi pratade inte mycket, kanske var det för att det fanns ett språkligt hål mellan oss. Han pratade helst samiska och jag kunde inte samiska. Men det fanns ändå alltid en känsla av samhörighet. Men han lämnade oss för tidigt. Jag var för ung, för ung för att förstå att jag en dag skulle vilja ha vetat mer om honom och hans liv.

Så kom han tillbaka till mig på min releasefest. I en jojk. En av mina gäster, Per Niila Stålka, jojkade min morfars jojk. Heaikas jojk. Henriks jojk.

I mina böcker är Henrik huvudpersonen Agnes stora kärlek. Henrik fick heta just Henrik som en hyllning till min morfar.

Och där stod Per Niila på Riddarholmen i Stockholm och jojkade så jag grät. Plötsligt var morfar där, klar och tydlig i mitt minne.

På söndag är det 26 år sedan min moffa lämnade oss. I torsdags hörde jag hans jojk för första gången.

Morfar kom tillbaka till mig på releasefesten säger Ann-Helen Laestadius

Här jojkar Per-Niila Stålka i Rabéns lokaler på Riddarholmen.

Bilderna är privata och får inte användas utan Ann-Helens tillstånd