Månadens gästbloggare packar för resan till Kiruna!

Ann-Helen Laestadius är bosatt i Stockholm och framgångsrik författare till flera ungdomsböcker. Även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare. Följ hennes liv på bloggen under juni månad!

__________________________________________________________________________________
Ann-Helen: När jag släppte taget och blev frilans efter att ha jobbat som fast anställd journalist i nästan tjugo år trodde jag att det skulle bli svårt och en ständig jakt för att få in pengar i företaget. Det visade sig vara helt tvärtom. Att bli min egen är det bästa jag har gjort. Och allt tack vare att jag är same. Faktiskt. I Stockholm slåss hundratals frilansjournalister om att få in en artikel i en tidning. Men jag hade min egen nisch, den samiska, och plötsligt fanns det hur mycket jobb som helst. Jag skriver för ungdomstidningen Nuorat, nätsidan om nationella minoriteter www.minoritet.se och Samiskt informationscentrums sida www.samer.se.

Och framför allt skriver jag mina böcker om sametjejen Agnes. Det var så allt började, med boken "Sms från Soppero" som sedan följdes upp av "Hej vacker" och nu  "Ingen annan är som du". Böcker som handlar om unga samers liv i Sverige i dag. Och ganska snart insåg jag att det fanns ett enormt sug efter att få veta mer om samer.

Jag reser runt i hela Sverige, ibland också i Norge och Finland, och pratar om mina böcker och vad det innebär att vara same eller att vara same men inte riktigt räknas som same.

I måndags gjorde jag sista föreläsningen innan sommarledigheten och jag hade kolten på mig när jag tog tunnelbanan och Lidingöbanan till skolan jag skulle besöka. Det är svårt att åka tunnelbana osedd i en kolt. Folk sneglar men vågar sällan säga något. Men den här dagen var det både en man på perrongen och en glad busschaufför som berömde kolten.

När jag pratar med eleverna brukar jag betona att det inte är så här jag ser ut till vardags. För det är ju annars schablonbilden av en same. Kolt, gärna jojkande på ett fjäll bredvid renarna. Jag har en kolt men inga renar, jag kan inte jojka och jag kan inte prata samiska. Men jag är same ändå.


"Det är svårt att åka tunelbana osedd i en kolt"

Vi packar just nu, gör oss redo för den årliga resan till Kiruna och Nedre Soppero. Jag längtar hem. Det finns så mycket som jag får där som jag inte kan få i Stockholm. Inte lika mycket i alla fall. Jag längtar efter att höra samiskan. Jag längtar efter min släkt. Jag längtar efter torkat renkött. Jag packar väskan full med böcker för jag vet hur det blir. Myggen. I Soppero kan det bli rent outhärdligt. Men ändå kan jag sakna det också. Ljudet av surrande myggor på myggnätet i köksfönstret hemma hos mina föräldrar. Snart är jag där.


Kiruna väntar!

Fotona är privata och får inte användas utan Ann-Helens tillstånd.