Gästbloggare om modets växlingar och koltar

Ann-Sofie Jonsson bosatt i Kautokeino och uppväxt i Stockholm. En designer och slöjdare som spränger gränser och som bland annat står bakom en rad nysamiska inredningsprodukter. Följ hennes liv och tankar på bloggen under april månad.
__________________________________________________________________________________

Tog bussen från Kautokeino till Alta, 2 h. Flyget Alta-Oslo, 2 h. Flyget Oslo-Stockholm, 1 h. Hoppade på Arlanda Express till Centralen, tunnelbanan till Slussen och 471:ans buss till Nacka och "vips" var man hemma hos mamma och pappa. Shit vad Kauto är långt bort vissa gånger... Eller det är kanske Stockholm som ligger ocentralt?

Spenderade veckan i Hufvudstaden. Jag ska ju bli ingenjör när jag blir stor och har ett examensarbete som ska skrivas färdigt. Det är ett spännande projekt, en belysningsarmatur i samisk design som ska tas fram. Lampor är underbara! En del tjejer får aldrig nog av handväskor och skor - jag får aldrig nog av lampor. Eller kuddar. Jag skulle kunna bo i en lampaffär, i en stor soffa fylld med vackra kuddar. Ja och tekoppar - det kan min sambo intyga att jag har en eller två för många av.  

Några av kopparna och kuddarna i samlingen….

Passade på att flanerade i tygbutikerna också. Bortom Pradas modevisningar och H&Ms skyltfönster finns en helt egen modeelit – koltmodet. De som kan sy sitter ofta med tändstickor för att hålla uppe ögonen och syr så det ryker inför Jokkmokks marknad för att kunna göra entré på samedansen i senaste koltkreationen. Kolten har alltid påverkats av tiden och omgivningen, inte minst idag när det finns en tydlig törst och skaparanda efter att få tolka kolten och göra en egen version och stil av den.

På 50-talet blev koltarna t.ex. väldigt korta och det var vanligt med vanliga finskor till och på 1920- och 30-talen hade man ofta skjorta eller blus istället för barmkläde innanför koltöppningen. Snittet på kolten har påverkats och till tider kunnat påminna om societetens klänningar och idag är kolten generellt mer formsydd och åtsittande än den varit tidigare när det var viktigt att kunna röra sej fritt under hårt arbetande. Det är dock detaljer som man har lekt med och koltens huvudsakliga riktlinjer har behållits. Det är en fin balansgång att hålla sej till för att inte trampa kolttraditionerna på tårna. Det ligger tusenåriga kunskaper och erfarenheter bakom doudjin (sameslöjden) som, som sej bör, värderas högt. Den helt traditionella kolten finns alltid med. Utan kunskapen om det traditionella har vi ingenting. Däremot får vi något extra när vi tar med oss kolten in på den moderna arenan, det ger extra liv.

”Sydsamisk kolt, sydd i klänningsmodell, med snävt liv,

 avskuren midja och 20 st. lagda veck i kjolen. Denna

koltmodell var vanlig i det område omkr. sekelskiftet.”

Källa: http://collections.ajtte.com/carlotta/web/object/12577

Jeansmärket Denim Demons ena ägare Oskar

Sommarlund gifte sej 2010, naturligtvis i en

fantastiskt snygg koltskjorta i jeanstyg.

Nyskapande klänningar i koltdesign av Sápmi Couture,

http://www.sapmicouture.com/Page.aspx?id=1

Artisten Sofia Jannok, här på väg in till

Grammisgalan 2010, lyckas alltid skapa

en modern look med kolten.

Årets största uppstickare skred in hos en kompis i Kauto under påskfestivalen! I skönaste skogshuggarlooken hade Mattias Harr fått sej uppsytt en kolt av sin syster. Skogshuggarlooken, en typisk amerikansk workwear-stil eller American Outdoor som det heter på lite finare språk är en trend som alltid klamrar sej fast och bidrar med en avslappnat sportig känsla. En illusion av att vara en stark arbetande naturmänniska, som aldrig tvekar till att ta i, fast cityfierad – kvasi-outdoor, skenbart utomhus.

Lulesamisk herrkolt i en mycket traditionell modell som
använts av Grufvisare Nils (1869-1966), Jokkmokk/Nautijaur.
Källa: http://collections.ajtte.com/carlotta/web/object/14674



Mattias Harr i lulesamisk kolt i

skogshuggarlook, påsken 2012.

 

Efter Stockholm var det flyget upp till Kiruna, 1h. Hämta ut bilen från verkstaden. Köra 4 h, passera Finland till gränsen mot Norge. Det här är en kortare väg än över Alta, men kollektivtrafik finns inte den sträckan. Tur att man har bil. Fast vänta nu... Längre än så kommer jag inte ändå. Får inte ta in min svenska bil in i Norge längre, jag har varit i Norge för länge och räknas som norsk och norskar får inte köra utlandsreggade bilar. Jepp. Så där tar det stopp. Norge, Norge, Norge. Inga bussar går den vägen som sagt heller. Någon får hämta mej. "Vips" så är man så tillbaka i Kauto.

Helgen efter blev slalomhelg i Levi i Finland. Jag och Lena, min samarbetspartner och andra halva i "Lena-Sofie Boutique" möts upp på gemensam breddgrad. Lite arbetsplanerande och idéstormande får plats i backarna när mjölksyran blir för stor, men hurtbulle-Lena får oss alla snart att klättra uppför pisten när skidliften stängt och vi ännu är på helt fel sida om fjället. Hon intygar att det är mycket mer spännande än att ta skidbussen till rätt sida. Smått tvekande till det påståendet gav vi oss ändå iväg med skidorna på axeln – uppför.

Jag och Lena Kuoljok Lind i pisten.

Gå direkt till webshopen.