söndag 3 juli 2011

This month guest blogger Neeta Jääskö

Hello world, and many thanks to Miessi Design for inviting me to blog here! My name is Neeta Jääskö, I'm from Inari in the Finnish portion of Sápmi and I currently reside in Varangerbotn, Norway. I started running my own jewellery business in September 2010. I first got to try making jewellery in 2004, and by 2005 I knew that that was exactly what I wanted to do for a living. Right from the start I wanted to work in my own studio on my own brand instead of working for others, which itself is great and a salaried bench job is not to be sneezed at in this economy, but it never felt truly satisfying and I knew I couldn't do it in the long run. 

I got drawn into jewellery and metalworking because I was bad at it at first. Every time you start something new, you are not going to know anything about it and the first attempts will very likely be rubbish. Same with metal. It challenged me right from the start, which was fascinating. I had so many ideas that I wanted to work on within jewellery and the more I tried, the more loudly I got the message that I could just stick my ideas where the sun doesn't shine if I couldn't be bothered to learn how to work my medium. I decided to learn. 

With learning comes the literal broadening of one's mind. I wouldn't necessarily say that I'm good at jewellery now: I just suck a little less and have become more articulate and efficient in applying the skills that I have to get the results I want. It has been a steep learning curve, and entrepreneurship adds an extra layer of difficulty. Training in Southern Finland away from familiar places and faces was a bit hard for me at times, but it did give me an incentive to start exploring my own heritage, culture, and ideas. After all, the ones surrounding me in Lahti were not *mine* and I didn't have much towork with in them. Also the values of Finnish goldsmith training were occasionally incompatible with the ones I grew up with, and it was hard to reconcile them at times. 

But the thing is that if I'd stayed in Inari and trained there, I wouldn't have half the ideas and the drive to work on my jewellery than I do now. I had to start anew in so many ways. I moved in together with my then-boyfriend and started building a new circle of friends, found a whole new network of part-time jobs that would support me through the studies, learned to deal with whackjobs telling me to "FUCK OFF YOU FUCKING GYPSY!" (seriously!) ... I knew I wouldn't stay so I just gritted my teeth through most of the parts I couldn't really accept, and while making committments of any kind with that sort of attitude is nearly impossible, I came back from my excursion with that which I went looking for: perspective, experience, new skills, good friends and fond memories. And boy was I glad to be back home in September! 

It was a time of uncertainty and discomfort, and to a point, discomfort is the key to creativity. Creativity itself is an essential part of the human condition, but if you only do what you're comfortable with and avoid newness and the unknown, you won't be able to trigger broadening and creativity from the within, either. Comfort and convenience dam the creative spirit and thus disconnect the person from the foundations of his or her humanity. Not everyone will be a great artist or writer or craftsman etc, but no-one should have to suffer that sort of disconnection, either. We're all good at something and we all have some thing that we're passionate about, and none of it is trivial or not valuable, ever. 

There is, however, a lot of pressure to erase our innate creativity in the everyday life. Institutionalised fine art and the focus on grand auteurs, the lifting of exceptional artists, inventors, thinkers and leaders on a pedestal above the rest of us, is but one of the ways by which the society works towards making "regular" people's creative exploits invisible or less valued - and by extension, making the very humanity of the so-called regular people invisible and less valued. 

The world is probably a better place for having a few Michelangelos in 
it, but what about the unnamed sculptors who had been working on religious art and architectural ornamentation for centuries, sometimes with the skills and vision to match Michelangelo's? The danger of lifting these famous names out of the history or our own day onto a pedestal is that it sets them fundamentally apart from the long tradition and lucky circumstance that produced these personae as we know them today, as if they were somehow developed in a cultural vacuum and just popped into existence with fully-fledged auteurness. They were definitely not conventional either on a personal or a professional level, which was important in the art department, but to be unconventional there have to be conventions to start with. Contradictions feed creativity in a million ways. 

We have strong traditions in the Saami culture(s) regarding art and craft. The most important of these is that these two are not mutually exclusive even after all the exposure to the mainstream Western art spectacle. In the recent decades we've seen the resurgence of duodji in both its traditional forms and as a way to express one's creativity in traditional techniques and materials, and both should be celebrated, lest we forget that a living culture cannot be just about either the individual or the tradition. Cultures and traditions are
created by people, after all, and the people in question are to an overwhelming degree products of their time and environment. 

Not every Saami person agrees with my personal working ethic, nor does everyone like the actual products. That is not the point, either. The point is creating variation and alternatives, which is groundwork for the living culture of tomorrow. As of the day of writing this, I'm proud and privileged for doing this work and being a member of a generation that has produced so many other talented young craftspeople with mad skillz and unique vision. Rock on!

torsdag 30 juni 2011

Vår första gästbloggare tackar för sig


Ann-Helen Laestadius är bosatt i Stockholm och framgångsrik författare till flera ungdomsböcker. Även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare. Följ hennes liv på bloggen under juni månad!
__________________________________________________________________________________
Puh! I dag är det 25 grader varmt i Soppero. Nästan lite slöseri med så många varma grader eftersom det inte går att ligga ute och sola. Myggen orkar inte riktigt med värmen men knotten och bromsarna ger inte upp. Men man får aldrig klaga på värmen. Inte här där det lika gärna kan snöa en sommardag. Jag minns en midsommarafton då det snöade... När jag var barn och dagarna var så här varma åkte vi alltid till badstranden i Lainio älv. En fantastisk sand-ö mitt i älven. Dit tog man sig med båt eller så cyklade man efter älvkanten och vadade över till ön. Och höll Bragokexen och Fantaburken ovanför vattenytan.

I går kväll var vi ute och fiskade i forsen. Fantastiskt vackert men varmt med alla kläder som man måste ha för att inte bli totalt uppäten av myggen och knotten. Tyvärr blev det mest mini-harrar som vi släppte tillbaka.
Sen överraskades vi av ett störtregn och fick springa genom skogen till bilen. När det dragit förbi var det midnattssol hela kvällen och natten.

I morgon åker vi till Kiruna för att gå på Kirunafestivalen och jag ska sälja mina böcker på Folkets hus på lördag. Kom dit! Kl. 13-15. Jag ska framför allt lansera min nya och tredje bok "Ingen annan är som du". Agnes har blivit 15 år och åker till det samiska konfirmationslägret i Nikkaluokta. Jag gjorde research på lägret förra sommaren och det var en upplevelse. Tänk om jag hade fått vara med om samma sak när jag var tonåring. 42 ungdomar, samiska ungdomar, som för en gångs skull får vara i majoritet tillsammans. Det är underbart att se hur dagens unga samer är så positiva till sitt ursprung. De vill lära sig samiska, de har på sig sina koltar och de är mycket mer självklara i sin identitet. Mycket har hänt sedan jag växte upp på åttiotalet. Och det är väl det jag vill
berätta om i mina böcker.
Nu är det dags att säga tack för mig och den här bloggtiden. Tack Petra och Madelene och lycka till med allt!
Och ni som vill veta mer om mig och kanske komma och lyssna på någon föreläsning kan kolla 
http://www.ann-helen.nu/  Kom gärna förbi och säg hej på Kirunafestivalen!
Hos mamma och pappa får man äta godaste guorpi!

Fiske i forsen.

söndag 26 juni 2011

Månadens gästbloggare är hemma


Ann-Helen Laestadius är bosatt i Stockholm och framgångsrik författare till flera ungdomsböcker. Även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare. Följ hennes liv på bloggen under juni månad!
__________________________________________________________________________________


Nu är jag hemma. Kiruna och Soppero kommer nog alltid att kännas som mina "hemma". Men jag tror att jag på äldre dagar mer och mer börjat uppskatta att ha två hemma. Ett i Solna och ett här. Det bästa av tvåvärldar. Jag tycker om att bo i stan med alla möjligheter men jag skulle heller aldrig orka med det livet om inte Nedre Soppero fanns som ett andningshål.

Allra lyckligast är jag över att min sexårige son verkligen hittat sin plats här i byn. Så fort han vaknar på morgonen börjar diskussionen med mommo och moffa. Var ska vi fiska i dag? Han kastar med sitt nya kastspö och är den som har störst fiskelycka av oss alla. I går blev det två  gäddor.

Forsen, älven, sjöar och bäckar. Platser som var mina när jag var barn är nu också hans.

Fiskelycka!
Nu kliar vi på myggbetten och fikar. Fika är viktigt här i byn. Varje dag, minst en gång. Kaffe, te, bullar och saft. Vi åker över till gammelfarmor och fikar flera gånger på en vecka.

På eftermiddagen åker man till Övre Soppero och köper kvällstidningarna på kiosken. På helgerna kommer ingen tidning.

Sopperobyarna ligger ungefär tolv mil utanför Kiruna. Jag är född och uppvuxen i Kiruna men Nedre Soppero har alltid betytt lika mycket eftersom mina föräldrar kommer härifrån och vi tillbringat alla helger och lov här.

Det var inget svårt val för mig att skriva böcker som utspelar sig här. Soppero är en magisk plats. När jag var barn var Soppero sommarens roligaste ställe att vara på. Vi badade i den iskalla älven och jobbade på farmors och farfars camping. Nu är byn min oas för att kunna hitta ro. Och det var självklart att det var här som Agnes, min huvudkaraktär,
skulle leta efter och växa i sin samiska identitet. Här där det pratas samiska och den samiska kulturen lever stark. Jag minns hur gärna jag ville kunna prata samiska när jag var barn och kom till Soppero. Jag lyssnade och lärde mig förstå men prata det vågar jag fortfarande inte.

Midnatsssol - klockan 00:08



torsdag 23 juni 2011

Små grodorna på engelska

Den svenskaste av högtider är här, älskade midsommar! Dags att lägga blommor under kudden och hoppa som små grodor igen.

För övrigt kan vi berätta att vi har slitit med översättningen av vår webshop till engelska den senaste tiden - och det har inte varit helt lätt. En och annan groda har sannerligen hoppat ur våra munnar...


Tur då att Petra har en tålmodig och snäll bror, bosatt "over there", som kan hjälpa oss med de knepigaste orden. Tack Jonas! Så nu lanserar vi äntligen sidan på engelska och hoppas att ni vill hjälpa oss med att sprida den till alla ni känner utanför Sverige. Personer som ni tror kan vara intresserade av våra produkter. Då blir vi så himla glada:)

Tack och bock & en riktigt glad midsommar!
Petra & Madeleine

fredag 17 juni 2011

Månadens gästbloggare packar för resan till Kiruna!

Ann-Helen Laestadius är bosatt i Stockholm och framgångsrik författare till flera ungdomsböcker. Även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare. Följ hennes liv på bloggen under juni månad!
__________________________________________________________________________________
Ann-Helen: När jag släppte taget och blev frilans efter att ha jobbat som fast anställd journalist i nästan tjugo år trodde jag att det skulle bli svårt och en ständig jakt för att få in pengar i företaget. Det visade sig vara helt tvärtom. Att bli min egen är det bästa jag har gjort. Och allt tack vare att jag är same. Faktiskt. I Stockholm slåss hundratals frilansjournalister om att få in en artikel i en tidning. Men jag hade min egen nisch, den samiska, och plötsligt fanns det hur mycket jobb som helst. Jag skriver för ungdomstidningen Nuorat, nätsidan om nationella minoriteter www.minoritet.se och Samiskt informationscentrums sida www.samer.se.

Och framför allt skriver jag mina böcker om sametjejen Agnes. Det var så allt började, med boken "Sms från Soppero" som sedan följdes upp av "Hej vacker" och nu  "Ingen annan är som du". Böcker som handlar om unga samers liv i Sverige i dag. Och ganska snart insåg jag att det fanns ett enormt sug efter att få veta mer om samer.
Jag reser runt i hela Sverige, ibland också i Norge och Finland, och pratar om mina böcker och vad det innebär att vara same eller att vara same men inte riktigt räknas som same.
I måndags gjorde jag sista föreläsningen innan sommarledigheten och jag hade kolten på mig när jag tog tunnelbanan och Lidingöbanan till skolan jag skulle besöka. Det är svårt att åka tunnelbana osedd i en kolt. Folk sneglar men vågar sällan säga något. Men den här dagen var det både en man på perrongen och en glad busschaufför som berömde kolten.
När jag pratar med eleverna brukar jag betona att det inte är så här jag ser ut till vardags. För det är ju annars schablonbilden av en same. Kolt, gärna jojkande på ett fjäll bredvid renarna. Jag har en kolt men inga renar, jag kan inte jojka och jag kan inte prata samiska. Men jag är same ändå.

"Det är svårt att åka tunelbana osedd i en kolt"

Vi packar just nu, gör oss redo för den årliga resan till Kiruna och Nedre Soppero. Jag längtar hem. Det finns så mycket som jag får där som jag inte kan få i Stockholm. Inte lika mycket i alla fall. Jag längtar efter att höra samiskan. Jag längtar efter min släkt. Jag längtar efter torkat renkött. Jag packar väskan full med böcker för jag vet hur det blir. Myggen. I Soppero kan det bli rent outhärdligt. Men ändå kan jag sakna det också. Ljudet av surrande myggor på myggnätet i köksfönstret hemma hos mina föräldrar. Snart är jag där.

Kiruna väntar!
Fotona är privata och får inte användas utan Ann-Helens tillstånd.



lördag 11 juni 2011

Gästbloggare på miessidesign.com

Nu startar vi gästbloggen på miessidesign.com! Intressanta personer med kreativa yrken och samisk bakgrund, delar med sig av sina personliga erfarenheter av nysamiskt vardagsliv.
Först ut är Ann-Helen Laestadius, prisad författare till ungdomsböckerna ”Sms från Soppero”, ”Hej Vacker” och nysläppta uppföljaren ”Ingen annan är som du”. Ann-Helén är bosatt i Stockholm och är även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare.

- När jag fick höra talas om den här bloggidén blev jag eld och lågor! berättar Ann-Helen Laestadius. Varför har ingen kommit på det här tidigare? Intresset för samiskt liv är stort, det märker jag inte minst när jag är ute och föreläser om mina böcker och samisk identitet. Jag ska blogga nu i juni när min tredje bok precis släpps så jag lär skriva mycket om det, men jag skulle tro att jag också berättar om mina föreläsningsresor - intresset men också fördomarna kring samiskt liv.
Våra gästbloggare kommer alla att bjuda på kul och intressant läsning under cirka en månad var.

Månadens gästbloggare, Ann-Helen Laestadius

Ann-Helen Laestadius är bosatt i Stockholm och framgångsrik författare till flera ungdomsböcker. Även verksam som journalist och flitigt anlitad som föreläsare. Följ hennes liv på bloggen under juni månad!
__________________________________________________________________________________


Ann-Helen:
I torsdags hade jag releasefest för min tredje bok ”Ingen annan är som du” och plötsligt fanns min morfar med mig. Morfar dog för många år sedan, på åttiotalet när jag gick på högstadiet. Det var tidig sommar och jag hade ingen aning om hur ont det gjorde att förlora någon.
Min morfar slöjdade. Han hade en verkstad inne i huset i Nedre Soppero och en verkstad ute på gården. Jag brukade sitta bredvid honom och titta på när han gjorde knivar och kåsor. Vi pratade inte mycket, kanske var det för att det fanns ett språkligt hål mellan oss. Han pratade helst samiska och jag kunde inte samiska. Men det fanns ändå alltid en känsla av samhörighet. Men han lämnade oss för tidigt. Jag var för ung, för ung för att förstå att jag en dag skulle vilja ha vetat mer om honom och hans liv.

Så kom han tillbaka till mig på min releasefest. I en jojk. En av mina gäster, Per Niila Stålka, jojkade min morfars jojk. Heaikas jojk. Henriks jojk.
I mina böcker är Henrik huvudpersonen Agnes stora kärlek. Henrik fick heta just Henrik som en hyllning till min morfar.
Och där stod Per Niila på Riddarholmen i Stockholm och jojkade så jag grät. Plötsligt var morfar där, klar och tydlig i mitt minne.
På söndag är det 26 år sedan min moffa lämnade oss. I torsdags hörde jag hans jojk för första gången.
Morfar kom tillbaka till mig på releasefesten säger Ann-Helen Laestadius

Här jojkar Per-Niila Stålka i Rabéns lokaler på Riddarholmen.
Bilderna är privata och får inte användas utan Ann-Helens tillstånd